Sammanlagt blir det sex utställningar som visas under 2026 och 2027, den första med Ingrid Furre och Carin Castengren (14/2-22/3) Utställningsserien kallar de för Korrespondenser efter Charles Baudelaires poem.
Läs mer om utställningen hos Pumphuset
Carin Castegren
"Vi får följa ett tempo, där målningen efter överväganden, tunna lager av pigment, och hårda prövningar antingen förkastas eller sparas. Eller som Carin själv uttrycker sig; ”Den formen som får stanna är den som prövats och består.”De flesta målningar vi får se följer denna arbetsrytm, men helt plötsligt dyker det upp en, ofta mindre, målning med ett avvikande uttryck. Det är som om all denna samlade energi efter tålmodiga omtagningar och omprövningar behöver komma ut i resultatet av ett utbrott. Ett exempel på detta är målningen Gnista, blå där vi får bevittna en slags olycka. Vi kan tänka oss att dessa avvikande utbrott behövs för att det där andra tillståndet, det mer trevande och sökande, ska kunna fortsätta. Ordet katarsis passar kanske bra in här, och katarsis eller katharsis, (från grekiska κάθαρσις) betyder just rening eller rensning. En nödvändig olycka.
Vad Carins former, som hon visar genom måleri och teckning, egentligen föreställer kommer vi aldrig att få i klartext. Den informationen är och förblir höljd i dunkel, både för konstnären och för betraktaren. Det är som om alla målningar bär på en töckenartad, skinnliknande yta eller slöja, vilket förstärker upplevelsen av att det vi ser samtidigt är dolt. Kanske behöver blicken hämmas något för att vi ska kunna stanna upp, fokusera och verkligen se? När det vi möter inte är ”sant” i den meningen att det föreställer något igenkännbart, tvingas vi i stället att vända blicken inåt, och/eller helt enkelt acceptera de märkliga bilder och former där sanningsfrågan saknar betydelse. Där kan man tillåta sig att guppa runt i ett mångbottnat fantasivatten mellan den yttre och den inre världen, omsluten av en dimmig slöja."
Ingrid Furre
"Mötet med Ingrid Furres verk kan fungera som en justering av blicken. Ens förväntningar på vad ett objekt bör vara och hur det bör te sig ställs på ända och förvrängs; omgivningen liksom tycks förskjutas. Tanken blir avbruten. En lurighet som gäckar sinnena och påkallar uppmärksamhet. Ingrid beskriver själv den här uppmärksamheten på omgivningen med det norska ordet tilstedeværende, som på svenska kan översättas till det - om än förlegade, men, vackra - ordet tillstädesvarande, alltså att vara fysiskt närvarande.
Ingrid arbetar som konstnär och författare. Hon beskriver relationen mellan dessa två fält som flytande och mer eller mindre ohierarkisk, där arbetet med det skrivna ordet fungerar som en slags stödstruktur till det skulpturala arbetet. Inför verken Dagarnas längd, som visas i utställningen, utgick hon ifrån en tanke om just stöd. Träskulpturerna av trä, gummitråd och bomullstråd har vissa kroppsliga likheter, som en arm, en axel, en protes? Eller en docka med dragsnöre? De hålls uppe av sin egen inneboende stödstruktur, likt ett skelett. Det finns potential till rörelse, en uppgift eller någon slags mekanism, men stannar där.
I arbetet med maskerna har många tidigare försök förkastats. De ansiktsuttryck som formats fram med fuktig lera, med tydliga uttryck och karaktär, har tvättats och arbetats bort. De uttryck som har fått vara kvar till bränning har ett mer neutralt, nästan likgiltigt utseende, på gränsen till ingenting. Allt för att fungera som ett slags skal eller tomrum för oss betraktare att fylla med våra egna erfarenheter, kroppar och identiteter. Även handskarna är ihåliga, som en slags uppmaning eller förslag.
Ingrid Furre har ingen fast strategi, hon arbetar inför varje verk och utställning där tanke och material formas och letas fram. Det vi får se, är ett ögonblick ur dagarnas längd."